En valuta, tjugoen inflationstakter — varför euroländerna glider isär

Euroområdet har en valuta, en centralbank och ett gemensamt inflationsmål på 2 % — och, under en och samma månad, tjugoen olika inflationstakter. Spannet mellan den högsta och den lägsta nationella takten är ofta bredare än själva målet. Det är inte ett mätproblem: varje lands siffra beräknas av Eurostat enligt samma HIKP-definition. Skillnaderna är verkliga, och orsakerna är bestående och strukturella.

Varukorgen är nationell

HIKP-metoden är harmoniserad — varukorgen är det inte. Varje lands index viktar produkterna efter vad landets egna hushåll faktiskt köper. Energi och livsmedel väger betydligt tyngre i medlemsländer med lägre inkomster, så en global energi- eller livsmedelschock flyttar deras totalsiffra mycket mer än den flyttar Tysklands eller Frankrikes. Samma oljepris kan ge synbart olika inflationstakter enbart genom vikterna.

Energiexponeringen är mer än en vikt

Bortom varukorgen skiljer sig länderna åt i hur energipriserna når hushållen: hur elpriserna regleras, hur snabbt grossistpriserna slår igenom på räkningarna, hur stor del av uppvärmningen som vilar på gas kontra fjärrvärme, och om staten sätter pristak eller subventionerar priserna under chocker. Två grannländer med identiska energivikter kan ändå glida isär i ett år eller mer, därför att det ena räknar om sina reglerade tariffer en gång om året medan det andra släpper igenom spotpriserna varje månad.

Ikappväxten höjer priserna — och det är meningen

Euroländer med lägre inkomster som växer snabbare än kärnan tenderar att löpa med strukturellt högre inflation — Balassa–Samuelson-effekten. Produktiviteten i deras exportindustrier kommer snabbt ikapp, lönerna stiger i hela ekonomin, och priserna på inhemska tjänster följer efter. Det är konvergensen som fungerar som avsett: prisnivåer på väg mot euroområdets genomsnitt syns, medan det pågår, som inflation över genomsnittet. Det är en huvudorsak till att de baltiska länderna har tillbringat större delen av euroepoken ovanför euroområdets takt.

Skatter, reglerade priser och engångsbeslut

Momsändringar, punktskatter och administrativt satta priser — kollektivtrafiktaxor, reglerade hyror, tobak — går rakt in i HIKP. Ett enda budgetbeslut kan lägga till eller dra ifrån en synlig del av en procentenhet i ett lands takt utan att grannarna berörs alls. Effekterna klingar av efter tolv månader, men de gör att de nationella takterna aldrig rör sig helt i fas.

Tjänster, löner och boende

Tjänsteinflationen är i huvudsak inhemsk: den följer den lokala löneutvecklingen, inte globala varupriser. Länder med stram arbetsmarknad löper hetare tjänsteinflation i flera år i sträck. Boendekostnaderna kommer dessutom in olika i olika ekonomier — hyresmarknaderna varierar enormt i storlek och reglering — så samma ränteläge ger olika uppmätt boendeinflation.

Varför ECB inte kan trolla bort spridningen

Europeiska centralbanken sätter en och samma ränta för hela området och siktar på inflationen i euroområdet, inte i något enskilt land. När aggregatet ligger på målet medan en medlem löper hett och en annan kallt är ECB:s mandat uppfyllt. De verktyg som återstår ligger hos de nationella regeringarna — finanspolitik, skattebeslut, lönebildningens institutioner, energimarknadens utformning. Det är därför som nationella inflationsgap består inne i en valutaunion, och därför som jämförelser mellan medlemsländer spelar roll: genomsnittet för euroområdet visar vad ECB ser, medan landssidorna och rankningarna i den här tjänsten visar vad hushållen i varje land faktiskt upplever.

Så läser du rankningen

Tre vanor håller bilden ärlig när man jämför länder. Läs varje land mot genomsnittet för euroområdet, inte bara mot ytterligheterna. Kontrollera om en uppgång är bred eller driven av energi och livsmedel, som vänder snabbast. Och kom ihåg att de färskaste siffrorna för vissa länder är preliminära snabbskattningar som revideras inom några veckor — en liten omkastning i toppen av rankningen mellan snabbskattning och slutligt utfall är normalt, inte en nyhet.